Bokmeldinger

Lagt til 23. september, 2015

Etnisk minoritet i coffee tableformat



Av Tomas Ibsen Göransson

| Sydsamerna är en minoritet inom det samiska samhället, och har sällan varit huvudtema för några egentliga underökningar. Leif Braseth vill råda bot på det, och har skrivit boken Samer sør for midnattssola i syfte att belysa en minoritet inom minoriteten. Trots bristande hantering av nyare källor, särskilt berättelser från författarens egen barndom, är boken ett välkommet bidrag som lyfter fram en sällan studerad etnisk undergrupp. Med ett format på närmare 20 x 30 cm har boken ett av de mer spännande innehållen bland de coffee table-böcker jag sett.

Ambitiöst projekt

Boken är ett resultat av författarens livslånga arbete med att samla in information i form av intervjuer tidigare forskning samt muntliga sägner, traditioner och kulturella sedvänjor. Boken består av fem kapitel som är ordnade efter specifika teman. Kapitel ett börjar med den sydsamiska identitetens utveckling, följt av kapitel två där perioden när sydsamerna levde som jägare är i centrum. Boken närmar sig den tidigmoderna perioden i skandinavisk historia med kapitlet tre som berättar om tiden när sydsamerna levde som renskötande nomader. Det fortsätter i kapitel fyra och fem som belyser den ökande diskrimineringen under 1800- och 1900-talen. Även om det till tider är en mörk historia för boken en ljusning i och med det sista kapitlet som beskriver framväxten av en ökande tolerans av samisk kultur under perioden från och med 1960-talet fram till idag. Resultatet är ett informativt översiktsverk som tar upp historien och kulturen till en minoritet inom det skandinaviska urfolket. Braseth har lång erfarenhet som lärare, något som tydligt kommer fram i den informativa och pedagogiska texten. Han lyckas med att kombinera geografi, arkeologi och historia till en syntes som har bra flyt och som aldrig blir tråkig att läsa. Tillsammans med ett rikt bildmaterial får läsaren översikt över sydsamernas kulturella utveckling. Han börjar med kulturella drag som är gemensamma för alla samer, till exempel användandet av skidor (s. 43). Samtidigt visar han flera föremål som indikerar att samer och icke-samisk befolkning har haft kulturellt utbyte, redan från år 1000. Braseths tydligaste bevis för detta är en hammare som hör till nåjdtrumman (runebommen) som har samiska tecken på ena sidan, och runor på den andra (s. 73). Det här är ett återkommande tema genom hela boken som driver författarens berättelse framåt. Att sydsamer och icke-samer har haft kontakt med varandra är inte den stora frågan för Braseth. Istället ser han hur kontakten har sett ut och förändrats genom åren.

Konfliktberättelse och fördomar

När boken lämnar de första två kapitlen börjar det som bäst kan beskrivas som ”konfliktberättelsen” i den sydsamiska historieskrivningen. Det börjar med ett ökat tryck från norska och svenska myndigheter som krävde mer och mer skatt från sydsamerna, oftast i form av skinn- och köttprodukter. Senare dämpades myndigheternas krav, för att istället ersättas av konflikter på individnivå. Konflikterna avlöste varandra när icke-samiska nybyggare slog sig ned på platser som traditionellt använts av samer för renbete samt rituella och religiösa ändamål. Författaren ger även här många exempel på tillfällen där norska och svenska domstolar närmast slentrianmässigt har dömt till nybyggarnas fördel i marktvister mellan samer och nybyggare. Ofta har rasbiologi används som argumentation i rätten, även i våra dagar. Braseth tar ett rättsfall där en grupp skogsägare som var inblandade i en rättstvist med renskötande samer gjorde ett uttalande där de argumenterade för att renägarna omöjligt kunde vara ett urfolk, eftersom renskötseln enligt skogsägarnas mening var allt för industrialiserad. Den industrialiserade rennäringen var enligt skogsägarna ett bevis på att samerna hade för hög IQ för att kunna kalla sig för ett urfolk (s. 258). Skogsägarna tog senare tillbaka uttalandet efter stor press, något som i sammanhanget får anses som oväsentligt.

Kulturell kontakt

I tillägg till bokens konfliktnarrativ tar Braseth upp sydsamisk kultur och seder. Han gör det på ett bra sätt, och lyckas kombinera norska och svenska samer på ett naturligt sätt utan att låta sig hindras av nationsgränsen. Samtidigt glömmer han den inte, utan jämför hur kulturen har utvecklats i de två länderna. Den tidigare nämnda nåjdtrumman var en viktig del av de hjälpmedlen som den samiske shamanen använda sig av för att se in i framtiden med. Boken visar motivet till två sådana nåjdtrummor, och förklarar symbolernas betydelse (s. 199). Det ska finnas kvarlämningar av liknande objekt så långt söderut som i norska Hedmark.

Samtidigt som sydsamerna var de av samerna som hade tätast kontakt med den skandinaviska majoritetsbefolkninen, var de också de av samerna som var mest engagerade i kampen för samernas rättigheter. En stor del av kapitel fyra går ut på att presentera de mest aktiva personerna bland de sydsamiska aktivisterna under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Kapitlet tar upp en sida av den norska och den svenska moderna historien som är ovanlig i de nationella berättelserna, då de sydsamiska aktivisterna sällan får plats i andra sammanhang än specifikt samisk historia. Men även om boken fyller ett tomrum är det en del sidor av boken som har potential för förbättring.

Behov för redigering

Trots att det är en spännande bok som innehåller mycket intressant stoff är det ett par saker som drar ned det generella intrycket. Det är från början uppenbart att det är en populärvetenskaplig bok. Det syns tydligast i de senare kapitlen som behandlar samernas situation mer politiskt än de tidigare kapitlen, som företrädesvis handlade om sydsamisk kultur och sedvänjor. Även om de är informativa och underhållande är det tydligt att det hade behövts mer redigering. Det bästa exemplet är när författaren tar upp temat varg. Han berättar hur vargen har orsakat problem för de renskötande samerna och hur situationen hanterats av samer och myndigheter. Det är här bokens brister börjar bli mer framträdande. Braseth skriver till exempel att det i Norge inte var ovanligt att jaga varg med kulsprutor monterade på flygplan (s. 390). Inte bara saknas någon som helst reflektion över den milt sagt inexakta jaktmetoden, den fungerar som inledning till ett avsnitt som närmast liknar ett utdrag från Åsa-Nisse där vargar närmast skjuts på löpande band av både samer och icke-samer. Även om boken handlar om sydsamer och sydsamers liv, hade jag faktiskt förväntat mig mer av avsnittet om vargen då han tidigare i boken ger en mycket pedagogisk presentation av hur det skandinaviska landskapet formats under och efter den senaste istiden samt de teorier om den mänskliga invandringen som finns i dag (s. 21). Det verkar därför märkligt att han några hundra sidor senare glömmer tvärvetenskapligheten och istället skriver ned en ren jakthistoria. Det hela blir ännu snurrigare när han i slutet av avsnittet glatt berättar att han själv mins jaktepisoden, som utspelade sig när han var barn (s. 393). Det är inga tvivel om att varg och andra rovdjur var en verklig fara för renskötare och lantbrukare på 1930-talet. Braseths obekymrade historieberättande om det hela ger ett mer amatörmässigt intryck än vad boken förtjänar. Särskilt efter när han efter att ha beskrivit sin barndoms hjältar i den sammanfattande stycket, utan andra kommentarer, nämner att också de svenska samerna blev glada av att höra att vargstammen blivit reducerad.

Bra initiativ

Trots ett tidvis amatörmässigt och slarvigt berättande är Lars Braseths bok mycket intressant läsning som belyser en minoritetsgrupp inom det samiska samhället. Det är något han gör på ett lättfattligt sätt som sätter gruppens utveckling innanför ramen av de överordnade nationalstatsbaserade historieskrivningarna i Norge och Sverige.

Bokmeldingen kommer i Fortid 03/2015.

Tags:


Kommentarfeltet er stengt.

Tilbake til toppen ↑
  • Nytt nummer i salg

  • Twitter


  • Last ned nummer 4/2015