”Det går ett spöke genom Europa – Kommunismens spöke.” Inledningsmeningen till Marx och Engels Kommunistiska manifestet är inte bara en av de mest citerade fraserna ur 1800-talets politiska idéhistoria; det är också en av de mest parodierade.
1993, två år efter Sovjetunionens upplösning, gav till exempel den franske filosofen Jacques Derrida ut en bok med titeln Spectres de Marx (”Marx spöken”). Innebörden var: Marx är visserligen död, men han uppenbarar sig som ett spöke som hemsöker Europa. Derrida, som mer än någon annan förknippas med postmodernismen, gav med sin bok upphov till en hel filosofisk subgenre: hauntology, studiet av hur element av det förflutna återkommer och plågar samtiden, precis som ett spöke.
Aningen ironiskt – historien är som bekant fylld med ironier – återkommer nu postmodernismen som ett spöke. ”Das Gespenst der Postmoderne”, kallar den tyske filosofen Daniel-Pascal Zorn denna strömning där Derrida, Foucault, Deleuze, Lyotard och andra franska filosofer från 1980- och 1990-talen beskylls för mycket av det onda som vi upplever i dag. Högern anklagar dem för att ha brutit ned traditionella värden och banat väg för kunskapsrelativism, vänstern för att ha förskjutit uppmärksamheten från de socioekonomiska realiteterna och bidragit till att vidga klassklyftorna. Denna samtida idédebatt griper i sin tur in i den ännu större samtida idédebatten om post-truth, alternative facts och överhuvudtaget kunskapens plats och ställning i 2020-talets samhälle.
Jag vill tro att detta samtidshistoriska sammanhang har varit avgörande för framväxten av kunskapshistoria som ett nytt vetenskapligt fält under de senaste tio åren. Det finns andra faktorer – digitaliseringen, omstöpningen av offentligheten, globaliseringen, uppluckringen av de akademiska disciplinerna, utbildningssystemets förvandling. Men jag vill ändå tro att de mer specifika diskussionerna om kunskapens natur och kunskapsanspråkens giltighet som följt på postmodernismen har varit betydelsefulla för att kunskapshistoria skulle växa fram.
Ett växande fält
Kunskapshistoria har vuxit fram som ett nytt och vitalt fält under 2000-talet. I den engelskspråkiga världen tilldrog sig history of knowledge inledningsvis blygsam uppmärksamhet och en enhetlig riktning eller skola gick inte att identifiera. En mer metodiskt och teoretiskt elaborerad diskussion om kunskapshistoria pågick emellertid i det tysktalande Europa under beteckningen Wissensgeschichte sedan cirka 2005.
Sedan 2015 har formeringen av kunskapshistoria som forskningsfält gått in i ny, mer internationell fas. Intensiteten har ökat markant i den anglosaxiska världen. Ett tecken på detta är att ett flertal publikationer har getts ut med sikte på en internationell läsekrets – inkluderande introducerande böcker, programmatiska artiklar och vetenskapliga verk. I just detta nu fortsätter denna process som bidrar till att ge kunskapshistoria en fastare institutionell och akademisk ram. Den nya tidskriften Journal for the History of Knowledge med bas i Nederländerna lanserades sommaren 2020 och flera nya bokserier har sett dagens ljus. Dessutom ägnade den ledande historieteoretiska tidskriften History and Theory 2020 ett temanummer åt kunskapshistoria, för övrigt med Helge Jordheim som gästredaktör.
En person som spelade en helt avgörande roll för att introducera kunskapshistoria i Norden var Erling Sandmo
Även i Norden har kunskapshistoria etablerats under de senaste åren. Workshoppar, kurser och publikationer är exempel på detta, och i oktober 2020 disputerade Susann Holmberg i Oslo på en avhandling som kan vara den första som är explicit kunskapshistorisk.
En person som spelade en helt avgörande roll för att introducera kunskapshistoria i Norden var Erling Sandmo, professor i historia i Oslo som så tragiskt gick bort i februari 2020, endast 56 år gammal. Även om Erlings och mina vägar hade korsats tidigare var det först ganska sent som vi på allvar lärde känna varandra. Under 2014 råkade det sig så att både han och jag var gästforskare vid Lorraine Dastons avdelning vid Max-Planck-Institut für Wissenschaftsgeschichte i Berlin. Trots att vi forskade om vitt skilda ting fann vi varandra snart och tillsammans började vi utforska det som tyskarna då alltså hade börjat tala om som Wissensgeschichte, ett bredare, mer kulturellt och samhälleligt inkluderande studium av kunskap än vad som vanligen var fallet inom history of science.
Tillbaka i Skandinavien beslöt sig Erling och jag oss för att försöka etablera detta nya fält – kunskapshistoria – på nordliga breddgrader. Vi vände oss till tre nydisputerade historiker: Anna Nilsson Hammar och David Larsson Heidenblad i Lund samt Kari Nordberg i Oslo. Med gemensamma krafter började vi bygga den forskningsmiljön som nu har vuxit ut till ett finmaskigt internationellt nätverk och som sedan 2020 har institutionaliserats i form av Centrum för kunskapshistoria (LUCK) i Lund. Erling var på många sätt betydelsefull för att introducera kunskapshistoria i vår del av världen, och han var bland annat en av redaktörerna för vår första gemensamma antologi, Circulation of Knowledge (2018).
4.-5. november 2019 møttes 22 historikere og forskere fra Norden til workshop på Hackeberga, utenfor Lund i Sverige, i regi av Lund Centre for the History of Knowledge. Foto: Lund Centre for the History of Knowledge.
Vad erbjuder kunskapshistorien?
Varför drogs då Erling till kunskapshistoria? Ja, genom att försöka besvara den frågan tror jag också att vi kan ringa in vad kunskapshistoria är för något eller vad det har att erbjuda.
För det första: den epistemologiska utmaningen. Kunskapshistoria aktualiserar ständigt grundläggande filosofiska frågor om kunskapens natur och beskaffenhet, men gör det genom att relatera till väldigt konkret empiri. Dessa frågor hade Erling upptagits av sedan doktorandtiden. Hans avhandling, som senare utkom som boken Voldssamfunnets undergang (1999), var inspirerad av Michel Foucaults tankar om förhållandet mellan kunskap och makt. Detta var en teoretiker som vid denna tid var kontroversiell i norska historikerkretsar men som Erling tog parti för i flera animerade debatter om postmodernismen och sanningsbegreppet under åren omkring millennieskiftet.
För det andra: kunskapshistoria känner inga vetenskapliga gränser. Det kan i princip omfatta allt – från studiet av sjöodjur på 1500-talskartor till efterkrigstidens sexualundervisning, från förcolombiansk botanik till 2000-talets aktiespararbloggar. På så sätt har fältet nära släktskap med och kan betraktas som en vidareutveckling av den nya kulturhistoria som bröt igenom under 1980- och 1990-talen. Historieämnets ramar sprängdes; allt blev möjligt. Tillvarons storhet kunde speglas i det partikulära och udda. Nu fortsätter kunskapshistoriker i samma expansiva riktning.
För det tredje: kunskapshistoria är programmatiskt tvärvetenskapligt. Det hämtar inspiration från en rad historiska inriktningar – globalhistoria, vetenskapshistoria, utbildningshistoria, idéhistoria, kulturhistoria, mediehistoria – men också från andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen som ägnar sig åt kunskapsstudier – antropologi, filosofi, sociologi, ekonomi. Jag har i olika sammanhang argumenterar för att kunskapshistoria är integrativt och förmår föra samman forskare, ämnen och vetenskapliga diskussioner som knyter an till likartade problem, men som sällan hamnar i samspråk med varandra. Dessutom är kunskapshistoria generativt i så måtto att det förmår ge upphov till nya frågor, problem och betraktelsesätt.
I sina bästa stunder blir kunskapshistoria en hyllning till historiens mångfald, inte minst dess paradoxer, motsägelser och ironier
För det fjärde: den sociala dimensionen. Som många nya fält har kunskapshistoria utövat attraktionskraft på de mest nyfikna och receptiva av forskare. Inte minst har det gällt unga forskare. Vid konferenser och workshoppar i Volda, Amsterdam och Washington har vi de senaste åren märkt hur doktorander och nydisputerade har sökt sig till kunskapshistoria för att utforska vad det har att erbjuda dem. De flesta etablerade forskare umgås och diskuterar mest med sina egna generationskamrater (plus/minus fem–tio år), men jag vet att Erling tyckte om att träffa den unga generationen. Med sin prestigelösa attityd kom han ofta i samspråk med yngre forskare och lät sig gärna smittas av deras entusiasm inför sitt ämne – oavsett om det gällde spöken, dueller eller efterkrigstidens miljörörelse. Vetenskap är och förblir en social aktivitet.
Sist men inte minst: I sina bästa stunder blir kunskapshistoria en hyllning till historiens mångfald, inte minst dess paradoxer, motsägelser och ironier. Som fält strävar det efter en social, geografisk och tematisk vidgning av kunskapsstudierna – bortom vetenskapens och de traditionella utbildningsinstitutionernas välbekanta revir. Men som fält bidrar det också till att destabilisera modernitetens underliggande framstegsberättelser, i form av en stillsam men bestämd uppgörelse med alla teleologier. Det handlar om att se det väldigt universella i det mycket partikulära.
Okunskapens olika former
Ett fint exempel på denna tendens inom kunskapshistoria är de utforskningar av okunskapen som har publicerats de sista åren. Det är studiet av ignoransens, förnekelsens eller informationsbristens historia, inklusive de mer eller mindre medvetna och avsiktliga försöken att tränga bort eller bortse från uppenbara fakta. På tyska talar man om det som Unwissen eller Nicht-Wissen, och det är också ämnet för en årsbok som de schweiziska kunskapshistorikerna har gett ut. En annan bok, The Dark Side of the Knowledge, kom för några år sedan och bär undertiteln ”Histories of Ignorance, 1400 to 1800”. Det är en antologi som i en serie kapitel försöker besvara frågan: ”How can one study the absence of knowledge, the voids, the conscious and unconscious unknowns through history?”
[...] precis som minnesforskare måste studera glömska och språkforskare tystnad så måste kunskapsforskare uppmärksamma okunskapen
En som systematiskt har reflekterat över denna dimension av kunskapshistorien är Peter Burke, för övrigt en av förgrundsgestalterna inom history of knowledge-fältet. Han menar att precis som minnesforskare måste studera glömska och språkforskare tystnad så måste kunskapsforskare uppmärksamma okunskapen: ignorans likaväl som kunskap, oordning likaväl som ordning, missförstånd likaväl som förståelse, det totalt oöversättbara likaväl som den perfekta översättningen.
Politiskt, ideologiskt eller moraliskt motiverad förnekelse är ett brännande ämne, oavsett om det gäller förintelsen eller den globala uppvärmningen. Men mycket okunskap är inte instrumentell, påminner Burke om. Snarare kan den vara uttryck för en slags meta-ignorans, det vill säga att man inte vet att man inte vet. Burke konstaterar: ”I never thought I would agree with Donald Rumsfeldt about anything, but his famous distinction between ’known unknowns’ and ’unknown unknowns’ offers a preliminary orientation in this field.”
Kunskapshistoria griper lätt in i samtidens skeenden. I de lyckligaste stunderna förs den djupaste historien samman med de mest aktuella frågorna. Och det är precis så det ska vara.
Artikkelen baserer seg på et foredrag Östling holdt på Nasjonalbiblioteket, 19. oktober 2020, til minne om Erling Sandmo. På LUCKs hjemmesider vil du finne mer relevant informasjon, og ikke minst flere open source-bøker om kunnskapshistorie.
Vidare läsning om kunskapshistoria
Burke, Peter, A Social History of Knowledge: From Gutenberg to Diderot (Cambridge: Polity Press, 2000).
Burke, Peter, A Social History of Knowledge: From the Encyclopédie to Wikipedia (Cambridge: Polity Press, 2012).
Burke, Peter, What is the History of Knowledge? (Cambridge: Polity Press, 2016).
De Munck, Bert & Romano, Antonella (eds.), Knowledge and the Early Modern City A History of Entanglements (Abingdon, Oxon/New York: Routledge, 2020).
Fischer-Tiné, Harald, Pidgin-Knowledge: Wissen und Kolonialismus (Zurich: Diaphanes, 2013).
Larsson Heidenblad, David, Den gröna vändningen: En ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden (Lund: Nordic Academic Press, 2021).
Leong, Elaine, Recipes and Everyday Knowledge: Medicine, Science, and the Household in Early Modern England (Chicago: University of Chicago Press, 2018).
Lightman, Bernard, McOuat, Gordon & Stewart, Larry (eds.), The Circulation of Knowledge between Britain, India, and China: The Early-Modern World to the Twentieth Century (Leiden: Brill, 2013).
Östling, Johan, Larsson Heidenblad, David & Nilsson Hammar, Anna (eds.), Forms of Knowledge: Developing the History of Knowledge (Lund: Nordic Academic Press, 2020).
Östling, Johan, Olsen, Niklas & Larsson Heidenblad, David (eds.), Histories of Knowledge in Postwar Scandinavia: Actors, Arenas, and Aspirations (Abingdon, Oxon/New York: Routledge, 2020).
Östling, Johan, Sandmo, Erling, Larsson Heidenblad, David, Nilsson Hammar, Anna & Nordberg, Kari H. (eds.), Circulation of Knowledge: Explorations in the History of Knowledge, eds. (Lund: Nordic Academic Press, 2018).
Raj, Kapil, Relocating Modern Science: Circulation and the Construction of Knowledge in South Asia and Europe, 1650–1900 (Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2007).
Renn, Jürgen, The Evolution of Knowledge: Rethinking Science for the Anthropocene (Princeton: Princeton University Press, 2020).
Zwierlein, Cornel (ed.), The Dark Side of Knowledge: Histories of Ignorance, 1400 to 1800 (Leiden: Brill, 2016).
